10.5.10

Tid

Pratade med en kollega idag som beklagade sig lite över hur dåligt han mådde. Har du varit ute och svirat nu igen sa jag, mest på skämt. Jaaa, blev hans ynkliga svar. Men snälla nån, sa jag, du börjar närma dig 26 nu och då kan du ju inte hålla på så där, hur många gånger har jag inte sagt det?! Min "mammagen" slog till med full kraft. Jag har ju just fyllt 26! svarade han, och du har rätt, det är nåt som hänt!

När jag fyllde 26 blev jag medveten om att tiden går på samma sätt som min kollega upptäckte idag. Kroppen förändras även om man själv inte inser det. Förkylningar tar längre tid att komma över och helt plötsligt så börjar det knaka om kroppsdelar det inte knakat om förut.

Att man börjar bli "lite till åren" gör inte så mycket, men det är värre när personer som man alltid har haft runt omkring sig inte längre finns där. För en tid sen dog min mormor och jag blev, helt ärligt, jätteförvånad, för jag trodde att hon skulle överleva oss alla... Min mormor var ett epitet för sig själv och hon klarade sig själv ända till den dagen hon gick bort. Att få leva ett rätt gott och friskt liv tills man blir 92 är något att eftersträva om du frågar mig!

En annan aspekt med tiden är att den plötsligt försvinner utan att man riktigt märker det. Att bloggen skulle hamna i träda så här länge var ju absolut inte meningen. Visst, att det i vanlig ordning varit ett organiserat kaos på jobbet, och att vi, sen en månad, är husvakt och inte bor hemma har ju gjort sitt till, men nu passar jag på att göra ett litet smyginhopp här för att säga hej och meddela att allt är bra bra i min ända av världen!

Hoppas allt är bra med er, mina kära läsare!

Om allt går i lås kommer det att hända lite spännande saker här i bloggen framöver, men mer om det senare :) Som sagt, tiden den rinner iväg, men trots diverse tråkiga händelser, så är livet inte så dumt ändå!!

anna k.

Bild från Jasper Conrans bok, Country.

3 kommentarer:

Johanna sa...

Vad tråkigt att höra om din mormor, men härligt att du är tillbaka!

::fina:: sa...

Härligt att se ett inlägg från dig igen men tråkigt att höra om din mormor. Min farmor fyllde 90 för någon månad sedan och det är som du säger rätt fantastiskt att man ändå kan leva så länge. Själv har jag nu passerat de 30 - ganska obemärkt men ändå känns det annorlunda. Mmm, och knakar i kroppen gör det verkligen! ;-)
~Josefine

anna k. sa...

Johanna: Tack rara du!

Josefine: Att bli 90 år, det är verkligen så imponerande! Jag tycker att det har hänt så mycket de senaste 20 åren, tänk vad en 90-åring fått vara med om!

Mmm, jag ler åt att det är fler än jag som har "knak" i kroppen :) Hoppas bara att det inte blir några "brak" än på länge!

Antal som kikar just nu: